Titta jag flyger!

Saras första flygresa, 28 juni 2001 mellan Danmark och Norge

För många år sedan fick jag syn på en bild på "nätet" som gav mig en ilning långt ner i mellangärdet. Den föreställde en amerikansk transa, Alexandra, som satt i ett flygplan. Jag har aldrig lyckats glömma bilden och efterhand som jag blivit modigare har jag kommit allt närmare min egen flygresa.

Det är väl inget märkligt med att flyga? Det har jag gjort hundratals gånger. Jag vet inte riktigt var haken har legat. Kanske att mitt riktiga namn måste stå på biljetten? Kanske att man sitter väldigt nära helt främmande människor under lång tid? Kanske att man måste vara beredd att legitimera sig för passpolisen.

Sommaren 2001 var det sommarfest hos Marion i Kapp och jag skulle dit. Jag hade avtalat med Kaja att jag skulle komma hem till henne i Stavaren utanför Larvik, och att vi skulle bila upp tillsammans. Men hur skulle jag ta mig dit?

Flyga, stod det med eldskrift i skyn! Sara skulle äntligen upp i luften, och hon skulle flyga internationellt. Jag hittade en linje som gick mellan Copenhagen Airport och Sandefjord på en timma och 15 minuter och bokade in mig - eller rättare sagt, min bror.

ID-handling

Jag började fundera på hur passpolisen i Norge skulle reagera. Kunde jag göra något så att dom inte skulle behöva undra, vad i hela världen det var för något som stod framför dom. Någon sorts trovärdigt papper som talade om att jag var transvestit. Kanske med en text av typen: This is to certify that… med foto av både Sara och hennes bror. Utfärdat och undertecknat av FPE-S.
Jag började skissa och formulera och… äsch, vad spelar det för roll. Jag kan ju helt enkelt se till att jag passerar passpolisen sist av alla och ta av mig "mössan" om det skulle behövas. Då skulle ju ingen behöva bli generad eller undra.

Incheckning

Den stora dagen är inne och min yngre syster kör mig till Kastrup. Med fjärilar i magen går jag fram till in-checkningen, lyfter upp min väska och säger;

- Hej!

Inte en ögonbrynshöjning så lång ögat når trots att biljetten säger en sak och mitt utseende (förhoppningsvis) något annat. Jag tar mig snabbt genom metalldetektorn och iväg till taxfree-shopen. Jag skall ju till ett land utanför EU!

Precis när betalt hör jag Guds röst dåna över hela flygplatsen; Passenger Mr … Herregud, det är ju jag! Är klockan redan så mycket! Jag rusar iväg med andan i halsen till en tom gate där en kvinna och en man oroligt spanar ut i folkhavet. Dom tittar frågande på min biljett.

- Vi trodde du var engelsman!

Vad menar dom med det? Brukar engelsmän gå klädda som jag, eller var det nåt annat. Strunt samma, jag hann!

En riktig gentleman

Vi åker buss ut till planet. Ett ganska litet tvåmotorigt propellerplan med 35 sittplatser. Jag är nästan först ombord, lägger vinet på bagagehyllan och sätter mig på min plats. Ytterplatsen. Jag studerar mina medpassagerare och funder ett ögonblick på om jag skall få någon bredvid mig, eller om incheckningsdamen tänkt bespara övriga resenärer chocken att behöva sitt bredvid en transa. Just då ser jag en herre titta på mig och hans ansikte spricker upp i ett brett leende. Det måste vara han!
Jovisst, rad 4, fönsterplats. Jag reser mig upp och släpper in honom. Han är dansk, trevlig och mycket pratsam. Medan vi rullar ut mot startbanan får jag veta att LuftHansa är ett tyskt bolag, vad det är för fabrikat på alla flygplan vi passerar och mycket annat.

Väl uppe i luften lägger han artigt handen om mina axlar och visar mig Öresundsbron som han tycker är mycket vacker, och som han åkt över en gång. Flygvärdinnan kommer med en läcker smörgås och en liten dessert. Gentlemannen vid min sida fäller artigt ner bordet åt mig. Jag nästan rodnar.

Hur är detta möjligt? Ser han inte att jag är transa, tänker jag och njuter av uppvaktningen. Jag äter upp smörgåsen och erbjuder honom min dessert. Han tackar ja och vi fortsätter prata om allt möjligt. Vi har jättetrevligt. Han visar mig den danska ön Anholt genom kabinfönstret och berättar att han ska hälsa på sin dotter i Sandefjord. Jag frågar honom om det är okej att jag låter flygvärdinnan ta ett kort på oss och han nickar förtjust. Jag blir erbjuden skjuts i Sandefjord, men avböjer eftersom Kajas bror lovat hämta mig.

Jag märker att han vid ett flertal tillfällen tittar på mina bröst och jag upptäcker att det generar mig.
Tror han verkligen att jag är en tjej, eller håller han god min i "elakt" spel? Jag gillar inte att luras, men jag har aldrig råkat ut för något liknande tidigare och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Jag beslutar mig för att han förstått vad det handlar om och fortsätter njuta av uppvaktningen. Vi ska ju strax landa och sen ser jag ju honom aldrig mer. Ingen skada skedd!
Nu ser vi Sandefjord och han visar mig stolt sin dotters hus en bit utanför stan. Landningen går galant och jag tackar för mycket trevligt sällskap. Han skall flyga hem på söndag och undrar när jag skall återvända. Jag beklagar (faktiskt) att jag inte skall flyga hem förrän på måndag. Jag vänder mig om precis innan jag lämnar planet och han sitter fortfarande kvar på sin plats. Jag vinkar försiktigt adjö och han vinkar tillbaka med en leende.

Det är varmt i ankomsthallen och jag går in på toaletten för att bättra på min makeup. När jag kommer ut igen är alla försvunna och en ensam flygvärdinna står kvar vid bandet med min väska. Ingen vill titta på mitt pass och plötsligt står Kajas bror där med utsträckta armar.

- Välkommen till Norge, Sara!

Och jag känner mig både välkommen… och mer som Sara än någonsin tidigare.

Nu efteråt är jag övertygad om att mannen förstod att jag var trans-nånting och spelade med i spelet. Han behandlade mig precis så som mitt utseende signalerade att jag ville bli behandlad. Om alla var lika förstående som mitt resesällskap, hade det inte funnits några problem med att vara transvestit.

Det var precis tvärt om på hemresan. Mannen bredvid mig stirrade orörlig ut genom fönstret från start till landning.