Ich bin eine Berlinerin

Av Suzette Crona, 25 - 27 juni, 2001

Vi hade talat en längre tid om att åka till Berlin. En av anledningarna var att kolla in om "Transformation" är så bra som de säger och som de vill påskina via sin hemsida. I slutet av juni 2001 satt vi, SaraClaes och jag, Suzette Crona i en sovkupé på tåget från Malmö till Berlin.

Man kan välja mellan dam- och herrkupé. Vi trodde att en eventuell tredje herre skulle bli mindre chockerad att dela kupé med oss än en dam trots att vi inte hade en tråd av brorsans kläder med oss på resan. Den som fick äran att dela kupé med oss var en amerikansk student, som reste runt i Europa med sina föräldrar. Efter knappt 15 minuter hade Sara berättat en något förkortad version av kursen om transgenderism motsvarande 10 poäng på högskolenivå. Efter att amerikanen stått tyst och hummat jakande under en kvart kom en man förbi. Han stirrade omväxlande på mig och Sara och gick vidare, varpå vår sovkamrat berättade att det var hans far som var pastor och nu möjligen fick något att fundera på. Han lovade att han skulle berätta lite om oss dagen därpå.

Efter kvällsmat på båten till Sassnitz, och samtal med en mor och dotter som skulle till en blomstermässa gick vi in i taxfreeshopen. När vi kände oss säkra på att samtliga ombordvarande hade sett och beundrat oss, tog vi med oss inhandlade taxfree-varor till översta däck och slog oss ned i varsin solstol.

Vi inmundigade den medhavda whiskyn "korkvis" med lakrits som tilltugg. Klockan var ett på natten och vi befann oss mitt ute på Östersjön. Den ljumma junibrisen svepte upp under kjolen. Kan man ha det bättre?

Berlin

Hotelpensionen vi bokat in oss på låg 500 meter från Bahnhof Zoo och 50 meter från Kurfürstendamm (Ku-damm). På "vår" gata fanns en Wolfordbutik, som till Saras och min förtjusning hade utförsäljning på alla varor med 50 %.

Incheckning, uppackning, omsminkning och omklädning varefter vi genast gick till Wolfordbutiken. Vi provade deras supertighta klänningar och beundrade strumporna. Sara frågade när man använder en sådan kroppsstrumpa och tyckte inte att den passade. Saras frånvaro av mage gjorde att jag rekommenderade henne att köpa den, och ivrigt påhejad av expediterna slog hon till. Jag nöjde mig med några strumpbyxor.

Efter lunch, ett otal affärer och kaffe befann vi oss vid Gedächtniskirche. Sara ville bli förevigad av en porträttecknare. Det skulle ta 20 minuter men tog en timme och en kvart. Att det tog lång tid kan ha berott på svårigheten att få en kvinna som är en man, att se ut som en kvinna. Men det kan även ha berott på att Sara höll sin 10 poängskurs på tyska för konstnären, som var spanjor. Resultatet blev i vart fall lyckat.

Under tiden iakttog jag folks reaktioner. Vilka var då reaktionerna, undrar den nyfikne? Helt normala, dvs objektiva leenden, som konstaterade att en person blev avporträtterad av en konstnär.

Ka De We

Efter 5 timmar hade vi lyckats ta oss 500 meter längre upp på Kudamm jämfört där vi startade på morgonen. Vi gick in på Ka De We. Shoppingälskares Mecka! Sju våningar med allt! Kläder, mat och dryck... Sara och jag provade kläder, åt wurst och sauerkraut, drack öl och fortsatte prova.

Skoavdelningen tilltalade mig eftersom jag ville inhandla ett par stövlar. Jag har turen att ha storlek 41, och hittade ett par underbara ljusbeiga halvlånga stövlar i skinnimitation med just den klacken, som är modern hösten 2001 i Malmö. Sara försökte förgäves hitta "stora" 41-or eftersom hennes storlek inte ryms inom ordinarie damsortiment.

Vi skildes åt och bestämde att träffas utanför en timma senare. Jag väntade och väntade. Det visade sig att Sara inte hittade ut!

Hon kunde nog irrat omkring där ännu, (vilket hon säkert inte hade haft något emot) om hon inte kommit på att ta sig ut på gatan och leta upp huvudentrén utifrån.

Kväll

Tillbaka till hotelpensionen, avklädning, vätskeintag, vila fötterna, avsminkning, påklädning omsminkning och ut igen. Till den berömda dragshowen, Chez Nous. Vi var (naturligtvis) sent ute, så vi tog taxi de 700 meterna till klubben. Synd om människorna på Kudamm som missade Sara och Suzette i all sin prakt, likt modeller på catwalken, svepande längs gatan framför alla uteserveringar. Chez Nous hade tyvärr ställt in showen den kvällen, men vi satte oss ned och pratade med ensemblen. De gav oss några adresser, där de trodde två trallande transor skulle få trevligt.

Intill Chez Nous låg butiken "Tranformation" som, typiskt nog bommat igen bara två veckor innan vi anlände till Berlin.

Efter taxiresa till en av adresserna vi fått, Royal, knackade vi på den skumma dörren och blev insläppta.

En vacker TS-servitris önskade oss välkomna. Två tjejer satt i baren tillsammans med en äldre man. Vi fick veta att det inte kom några transor hit. Varför det? För att det var en bordell för män som gillar ts-tjejer! Mannen gick och nu var vi endast fem vackra tjejer kvar i den minimala baren. Vi drack en öl och när vi inte fått ett enda skamligt förslag efter över 15 minuter drog vi vidare i den ljuva berlinernatten.

Vi drack "Berlinerweisse mit schuss" på en uteservering. Detta "tjejöl" skall du absolut prova nästa gång du är i Berlin.

Vi promenerade vidare och pratade om hur skönt det var att komma till en stad där man absolut inte riskerar att bli igenkänd.

-Hej Sara! hör vi plötsligt en röst säga när vi står på en refug mitt på en av Berlins mest trafikerade gator.

Det var jättetrevliga Erica Zan-der, tidigare FPE-S medlem (som Sara träffat på riksdagsseminariet ett par veckor tidigare). Hon var lika förvånad som vi. Märkligt, inte sant?

Nästa dag

blev sightseeing. Man kan se de flesta av Berlins sevärdheter under en tvåtimmarsfärd i buss med öppet tak. Man kan hoppa av och på, nästan var som helst. Vi hoppade av på Alexanderplatz i gamla Östberlin och shoppade på Kaufhof.

Vi provade kläder förstås. Jag testade bl a en tjusig dräkt och en balklänning. Värmen var påtaglig och det kan vara nog så jobbigt för transor med mycket underlagskräm, strumpbyxor och mössa.
På kvällen upprepades samma ritual som kvällen innan, inklusive taxi till Chez Nous eftersom vi var sena. Showen hade precis börjat när vi kom. En bra och varierande show, med många gags på tyska, som av den övriga publiken att döma var mycket roliga. Vi snackade lite med ensemblen innan vi drog vidare.

På en uteservering blev vi rekommenderade att ta en taxi till ett disco i Kreuzberg. Servitören menade att såna som vi brukade gå dit.

Nattklubben

släppte in oss gratis som transor. Vi dansade och hade det allmänt ösigt. Jag hamnade i ett kärleksgrubbel mellan två lesbiska tjejer eftersom den ena viskade ord i mitt öra som hennes flickvän själv velat höra. Hellre fly än illa fäkta. Min önskan att hamna i slagsmål mellan två kärlekskranka tyska tjejer var inte så stor. Vi drog oss hemåt igen.

Den tredje dagen

ville Sara koncentrera sig på shopping. Själv ville jag besöka ett koncentrationsläger. Min bror har alltid velat besöka ett sådant, så jag tyckte det var passande att jag besökte ett läger som Suzette.
Sara och jag skulle träffas igen på Ka De We. När jag kom dit, efter ha rest runt halva gamla Östtyskland med tåg, buss och taxi, hade Sara under samma tid inte hunnit förflytta sig de knappt 800 metrarna från platsen där vi skildes sex timmar tidigare. Hon skyllde på att hon blivit förföljd av en man hela vägen, och att han hade gått så långsamt! Och hon hade fortfarande inte hittat några skor.

Till kvällsmat åt vi varsin nätt 700 gr eisbein mit saltzkartoffeln, sauerkraut und gemüse på en kneipe nära hotelpensionen. Det är kanske inte riktigt mat för en dam, men ändå en Berlinspecialitet som man bör smaka. Vi blev mätta.

Hemresan

Tillbaka till Hotelpensionen för att byta till reskläder, hämta väskorna och bege oss till Bahnhof Zoo för att ta nattåget tillbaka till Malmö. Vi hade bokat en sovkupé för två på vägen hem. Lite vin, öl och ost avslutade resan varpå vi insomnade sött och vaknade upp i Malmö ß

Kommentar:
Berlin är kul att transa i. Främst eftersom det är en världsstad i närheten av Malmö. Vi försökte, men vi lyckades inte få kontakt med några tv som vi. De är nog lika skygga som de flesta andra tv. Berlin har kryllat av dragshower tidigare, men nu finns endast Chez Nous kvar.

Det var inga problem att åka tåg och jag tror vi gjorde rätt, som beställde en herrkupé. Konduktören hade inga kommentarer och pass behöver man, som bekant, inte visa vid resa mellan EU-länder.
Glöm inte att ta med kontanter! Förvånansvärt ofta tar man inte kort, och när man gör det, är det ingen som vill se legitimation, eftersom man är utlänning.

Hotelpensionen är ett mycket bra och billigt alternativ till hotell. Det ligger ett flertal Hotelpensioner inom gångavstånd från det mesta av intresse.