Symboliskt våld mot transvestiter – Bilaga 3

Av Kristina Nordqvist, mailadress: antigone@swipnet.se

Jag kallar mig SaraClaes. Jag är, precis som alla andra garderobstransa (dvs jag är inte öppen inför alla i min omgivning med min transvestism) och jag såg ditt "upprop" på FPE-S interna chat.
Jag klär mig i kvinnokläder 3 - 5 dagar i månaden och rör mig obehindrat bland folk. Jag är 180 lång med 43 i skor = jag uppmärksammas.

Jag åker tåg, flyger (även internationellt), shoppar, går på restaurang, nattklubb, tar in på hotell osv som mitt kvinnliga jag när jag känner för det. Dock aldrig i min hemstad. Ofta ensam, men även i sällskap av både kvinnor och andra transor. Det är ovanligt att män vill göra mig sällskap.

Jag har även deltagit i på vykort, almanackor, affischer och annonser i den danska skoföretaget Bianco Footwears höstkampanj 2002 "He didn't know about our mens footwear". Jag har även deltagit för Bianco som mannekäng och skrivit massvis med autografer.

Jag blev intervjuad i Svenska Dagbladet i februari i år med anledning av att jag ville kommentera deras artikelserie om "heteronormativitet". Kommentaren resulterade i en egen artikel som du kan läsa här:
http://www.svd.se/dynamiskt/Idag/did_4929158.asp

Här kommer mina snabba svar. Du får gärna återkomma om det är något särskilt du undrar över eller vill ha förtydligat. Jag har inga krav på att vara anonym i den meningen att du gärna får referera till mina svar som SaraClaes. Vem SaraClaes är vill jag emellertid hålla i det tysta.

1. Har Du varit utsatt för kränkande behandling eller våld då Du valt att klä Dig som kvinna?

Nej, jag har aldrig blivit utsatt för kränkande behandling eller våld. Jag har naturligtvis utsatts för det som väldigt många skulle uppfatta som kränkande kommentarer. Detta har dock aldrig urartat till fysisk handling.

Jag har valt att uppfatta s k kränkande kommentarer som ett sätt att söka kontakt och i de allra flesta situationer har så varit fallet med mycket intressanta diskussioner som följd.

2. Om Du helt öppet i alla sammanhang; inför familjen, på arbetet/i skolan, bland vänner och ute på stan - gick ut som man klädd som kvinna: vilka tror Du följderna skulle kunna bli?

- Förvåning! Nästan alla som jag berättar att jag är transvestit för blir förvånade.
Dels för att man inte förväntar att jag är transvestit, men även när jag berättar vad transvestism innebär ur min synvinkel. Man har sin egen bild och den avviker väldigt ofta från det jag berättar.
- Åh fan, är det så det är, är en vanlig kommentar. "
- Ja, åtminstone för mig, brukar jag svara.

Enligt min uppfattning kan man beskriva hela transproblematiken som ett gigantiskt informationsproblem.

Bilden folk har i huvudet har ju mestadels formats av filmproducenter, Ricky Lake och sensationsartiklar i media.

Verkligheten, som ofta överträffar myten är ofta ointressant, men vilka av ovanstående är egentligen intresserade att avskaffa myten? Även om verkligheten kanske är mycket mera intressant än myten.

Jag tror att många män blir chockerade av sin egen reaktion när de upptäcker att det står en man i sommarklänningen framför honom i kön på ICA. Man har svårt att hantera sin egen reaktion och det resulterar i att man tar avstånd både från sig själv och transvestiten genom att förlöjliga och kanske tom avreagera sig. Man träffar något som han inte visste att han hade inom sig. En öm punkt skulle man kunna säga. Kvinnor har sällan problem med transor - tvärtom.

Enligt min uppfattning är det männen som behöver emancipera sig
... Kvinnorna har kommit mycket längre än vi män.

Vi föds i mansnormen och även när vi transar gör vi det i mansnormen.

Jag tror det är ett uppfostringsproblem. Vi män knuffas in i ett mönster och ett rollspel antingen vi vill det eller ej.

Och det märkliga är att det är våra mödrar som till stor del bidrar till att göra det.

Varför bidrar unga kvinnor till sitt eget förtryck?

Jag hör också mödrar och fruar bli förtvivlade när det får veta att deras män vill visa en annan sida (transvestism) än det stereotypiskt manliga. Varför?

Vissa mödrar anklagar tom sig själva för att det skulle vara något fel på dom. Hormonellt eller för auktoritär mor eller nåt annat fel. Dom borde vara glada!

Jag var t ex inte ens medveten om att världen snurrar enligt mansnormen förrän jag började gå ut som transa 1998. Innan dess betraktade jag allt som ... normalt. Jag tänkte helt enkelt inte på att det fanns en ojämlik vinkling. Det saknas upplysning om detta också. Majoriteten av män har ingen aning om att vi kör i gräddfil.

Majoriteten av män har ingen aning att dom sitter fast i ett spel, eller en teater.

Jag försökte en gång pressa en advokat varför han alltid bar grå kostym och slips- Han menade att kunderna inte skulle respektera honom i shorts eller T-shirt. Han tyckte det var skittråkigt och klädde alltid om till shorts och T-shirt när han kom hem. Kunderna var oftast män, så han klädde om för att anpassa sig till andra mäns förmodade krav på hur en respektabel man ska se ut.

Sen var det nåt om vördnad inför rätten också. Det är väl egentligen det enda rätt jag ger honom. Inför lagen ska vi alla vara lika och då kan det ju passa med uniform ...

- Det finns inom psykologin en teori om olika delpersonligheter som jag tycker mycket om. På olika sätt, med eller utan hjälpmedel lockar vi fram olika delpersonligheter. Hjälpmedlen kan vara alkohol, knark, djur, någon man älskar, barn, musik, konst och naturligtvis det motsatta könets kläder. Med hjälp av Sara lockar jag fram en delpersonlighet som jag verkligen trivs med. Tänk dig en Sara-känsla kombinerad med två glas vin ... wow!

- Skammen sitter hårt fast i hjärnbarken och är svår att skrubba bort. Det gäller att tänka att det är "dom" eller "det" som fått oss att skämmas - som borde skämmas.
Svenska ungdomar säger sällan någonting. Det vanligaste är "fnissningar" och "menande blickar". Jag brukar "fnissa" tillbaka och rycka på axlarna och uttrycka ungefär "Ja, va fan ...". Det brukar leda till positiva leenden och ofta intressanta samtal.

Man saknar helt enkelt kunskap och inte minst kunskap hur vi vill bli bemötta. Hur tar man kontakt med en transa? Man tror att vi inte är medvetna att det syns att vi inte är riktiga kvinnor. När jag talar om att jag inte är kvinna utan transvestit uppfattar jag det som att många blir oerhört lättade och får en annan syn på fenomenet.

Jag förklarar att jag varken inbillar mig själv eller omgivningen någonting. Detta är jag och jag klär mig så här för att må bra - inte för att inbilla omgivningen att jag är något annat än en man i kvinnokläder som mår bra av att vara den jag vill vara när jag känner för att vara det. (Hängde du med?)

På nöjesställen kommer kvinnor ofta fram och vill prata. Det börjar ofta med positiva kommentarer av typen "Fan, va jag tycker du är snygg!", eller "Vi tycker du är jättemodig, vill du komma och sitta hos oss" osv.

Då är det märkliga att jag är omkring 50 år och dessa tjejer runt ... 25- 30. Vissa säger ibland rakt ut att "Du är intressant! Jag skulle aldrig prata med dig om du inte var transvestit."

Ungdomar med invandrarbakgrund (gissningsvis islamska ungdomar) kan undslippa sig kommentarer av typen: Äckligt ... fy fan ... kolla bögen!

När jag försöker ta kontakt med dessa blir dom rädda och springer undan! De få gånger jag lyckas få kontakt brukar bli jättetrevliga med ärligt nyfikna frågor. Man har aldrig sett eller hört talas om fenomenet och står med gapande munnar när jag berättar. Och kan överhuvudtaget inte begripa att jag är gift ... med en kvinna?!

- Enligt mig det svåraste eftersom vi måste börja med att få folk att förstå att det är lurade. Jag tror inte det är medvetet, jag tror det är ännu värre. Jag tror att det är slentrian.

Jag har hört om fenomenet, men den här artikeln har jag inte läst. Intressant med könsöverskridare som inte är transpersoner.

Jag skulle kanske berätta för David att det händer ingenting när man går ut i kort-kort kjol heller. Inte mer än annars vill säga.

Hittade en intervju med Gabriel Bauers, regissör till Venus Boys som vi översatt till svenska. Det finns ju väldigt lite material om kvinnlig manlighet, så jag bifogar även Drömmannen, en intervju med en schweitsisk dragking.

Kvinnliga könsöverskridare verkar ha större problem än manliga.

Eftersom kvinnor redan "erövrat" alla mansplagg är det inte lätt för en kvinnlig transa att visa att hon är könsöverskridare. För det andra verkar det vara svårt att få journalister att förstå att de faktiskt är transor och inte skådisar (dragkings)

Jag vet också att i den nya bibelöversättningen har väldigt svårt med transvestiter. I 5:e Moseboken kunde man tidigare läsa att män som kläder sig i kvinnokläder är en "styggelse" för Herren, Din Gud.
I den nya översättningen har man vässat formuleringen och skriver En man ska inte klä sig i kvinnokläder för Herren Din Gud "avskyr" den som gör det.

Vad är manskläder och vad är kvinnokläder ... och vem bestämmer det?

Och visst är det märkligt att det är samma Gud som menar att man ska förlåta sina fiender. Att klä sig i kvinnokläder är ett av de värsta brott kristendomen kan tänka sig. Åtminstone känns det så.
Kristendomen, judendomen och islam har samma antingen eller synsätt.

Buddismen och hinduismen pratar inte så mycket om "antingen eller". Där är det "både och" som gäller och framför allt ett mera egoistiskt synsätt. I den positiva bemärkelsen. Var som du vill vara och låt andra vara som dom vill vara. Du skall inte döma andra osv. Jag är mycket intresserad av den buddistiska filosofin utan att vara särskilt intresserad av religionen.

Så vitt jag vet finns det inget lagskydd överhuvudtaget som är avpassat för eller vänder sig speciellt till transvestiter eller andra könsöverskridare. Det hände ju lite ang diskriminiering av Homo och Bi för inte så länge sedan. Då försökte många krafter få med Trans i samma veva utan framgång. Det krävdes som vanligt mer utredning ...

Men det är kanske samhället som skulle behöva lagskydd för oss istället!

Tänk om alla människor helt plötsligt skulle strunta i alla normer och börja leva som de människor dom egentligen är eller vill vara. Hur skulle det se ut? *ler*