Transvestism - så funkar det

 

Fråga Olle - Dokumentären, augusti 2003. Tillstånd finns att visa programmet på denna webbplats.

Efter moget övervägande beslutade min hustru och jag att jag skulle delta i Kanal 5:s dokumentär om transvestiter och transvestism. Det var ett stort beslut att komma ut i TV, men tanken att sluta smyga hade funnits där en längre tid.
Transvestism är ju något av det mest harmlösa en människa kan syssla med ...
Vad hade jag att dölja?
Vad var jag rädd för?

Jag kom fram till två saker:
1. Ville jag bli kvitt hemlighetsmakeriet finns det nog inget bättre sätt än att "komma ut" i en seriös dokumentär om transvestiter och transvestism.
2. Det är viktigt att avsikten med programmet var seriös och att vi som var med kunde påverka slutresultatet.

Efter oändliga konversationer med producenten Martin Hansson, blev jag övertygad om att han visste tillräckligt mycket om vårt ämne och att han avsåg att göra ett seriöst program.

Moa Andersson med särbo Åsa hade redan bestämt sig för att delta. Anne Johansson och Lindali McDowel hann också bli filmade innan jag var övertygad att det var rätt program att "komma ut" i. Filmteamet var i Malmö två dagar och filmade. Jag fick vara med och påverka vad som skulle filmas och föreslog inspelningsplatser. På Ribban i Malmö, hos Carl M. Lunds Perukmakeri (tack, Ann-Marie), i Båstad hos "Miss Elly", "Catwalk" och Pepe's Bodega, hemma hos en arbetskollega - Emmali Edenbrink.

Den enda inspelningsplats jag inte var med och bestämde var Musikbörsen i Malmö. Producenten ville prompt att jag skulle spela trummor i dokumentären. Vi drog till Lund, men där fanns ingen musikaffär med "trumrum". I Malmö letade vi runt ett tag till producenten såg Musikbörsen.

- Nej, sa jag. Där inne jobbar mina vänner. Dom avslöjar mig direkt och sen är pratet igång. Jag ville ju inte ha tissel och tassel. Orsaken till min medverkan i dokumentären var ju att jag ville öppna upp med gedigen information!

- Nu har jag fixat det!, sa Martin.

- Fixat vad då?, sa jag.

- Vi får låna deras trumstudio!

- Vad har du sagt?

- Att vi gör en dokumentär om en amerikansk kvinnlig trummis.

- !!!! Är du inte klok! Ska jag lura mina kompisar? sa jag upprört.

- Lugna ner dig - det funkar ... kom nu.

Martin gick först, tre steg efter kom jag och efter mig gick Mark med kameran på axeln.
Det kändes mycket obehagligt att passera mitt framför mina kompisar. Vad såg dom? Vad trodde dom? Jag svettades blod. - Hej, och välkommen, sa dom. Jag sa ingenting. Nickade och log.

Inne i trumstudion slappnade jag av. Jag hittade ett bra trumset. Mark filmade och jag började slå några olika rytmer. Det kändes allt bättre tills det slog mig ... Vi ska ju ut igen!!

Samma procedur. Kompisarna stod uppradade. Vad trodde dom? Vad såg dom? Vem trodde Martin att vi kunde lura ... "amerikansk kvinnlig trummis??!!"

Vi kom ut på gatan och jag dök blixtsnabbt in i bilen.

- Kör härifrån! kommenderade jag.

- Inte utan Anna, reportern. Hon är kvar där inne.

- Jisses, tar det aldrig slut ...

Efter år av väntan kommer Anna ut. Hon hade provspelat ett piano med hörlurarna på medan vi spelade in, så hon hade inte märkt att vi gick ut.

- Vad sa dom? Såg dom att det var jag? Skrattade dom åt mig?

- Dom tyckte det lät bra och undrade vem du spelade med ...

När det var dags för visning ringde jag killarna på Musikbörsen och avslöjade historien. Jag ville att dom skulle veta innan dom såg det på TV. Dom hade inte känt igen mig och dom hade inga problem med att jag var transa.

Jag fick kolla råmixen innan allt var på plats och hade inga kommentarer ... Jo, en ...

- Jag tycker det blev den bästa dokumentär i ämnet jag någonsin sett. Rakt av och utan försök till "konstiga" vinklingar eller sensationsmakeri. Jag var lättad och glad.

Det var filmteamet också. Deras målsättning var att göra ett intressant och informativt program. Dom lyckades över all förväntan.

Jag fick massor av mail med positiva omdömen efter sändningen. Både om programmet i sin helhet och om min medverkan. Och jag blev av med mitt hemlighetsmakeri. Något som varken min hustru Anita eller jag ångrat.

Jag var äntligen fri!

Hör gärna av dig till sara.lund@usa.net.