Peter och Sara - ett dubbelliv

Artikeln först publicerad i NorrbottensKuriren, onsdag 2 maj 2001.
Text: Lena Edenbrink, foto: Maja Suslin

- Det är som när man är hungrig, visst kan man skjuta upp hungerkänslorna ett tag, tänka på något annat helt enkelt, men till sist måste man ju ändå äta.

Att vara transvestit är att delvis leva ett dubbelliv. Sätten att hantera detta faktum på är många - men i de flesta fall handlar det om att kompromissa.

Peter var inte särskilt gammal när han blev medveten om att detta - att han gillade flickkläder - var något skamligt.- Jag förstod ganska snabbt att det inte var något man skulle visa upp, utan något man dolde och gömde, säger Peter.

- Jag insåg också att jag var onormal, såg mig väl själv som något sorts monster, en känsla som höll i sig under tonåren och min uppväxt. Jag var extremt blyg för tjejer, ville inte ha så mycket med dem att göra, det blev för farligt helt enkelt. Att han skulle få uppleva sin 30-årsdag trodde han definitivt inte, Peter var övertygad om att sådana misstag som han, helt enkelt bara dog bort.1976 träffade Peter kvinnan som så småningom skulle bli hans hustru. Förälskelsen var av det passionerade snabba slaget och efter bara några få veckor flyttade de ihop.

Berätta var uteslutet

- Då dog också mitt kvinnliga alter ego. Att jag skulle kunna berätta detta för Karin var helt uteslutet, berättar Peter. Jag var helt övertygad om att det inte fanns en människa på jorden som kunde visa förståelse för min läggning.- Allt var jättebra i vår relation och i vårt liv, förutom att jag mådde jättedåligt. Jag förträngde allt som hade med min kvinnlighet att göra, vissa ord blev till och med tabu - jag kunde helt enkelt inte ta dem i min mun. "Kjol" var ett sådant ord, det kom för nära, och när samtalsämnena av någon anledning kom in på kvinnors kläder valde Peter att börja prata om något annat eller helt enkelt gå därifrån. Men detta att vara transvestit är som att vara hungrig, visst kan man skjuta undan hungerkänslorna ett tag, men de kommer hela tiden tillbaka, starkare för varje gång. Till sist är hjärnan enbart fokuserad på detta enda, att äta, och då måste man helt enkelt göra det.

Köpte kläder i smyg

Så Peter började shoppa i smyg. Det han köpte förvarade han i en väska uppe på vinden. När hans hustru reste bort eller tillbringade en dag eller kväll någon annanstans såg han sin chans och hämtade väskan och bytte om.- Kläderna i väskan blev alltmer illaluktande, jag hade ju sällan några möjligheter att tvätta dem. Detta är en av de värsta sidorna med transvestismen på det här stadiet, tror jag. Detta smusslande och smygande, tillsammans med att man sällan kan känna sig riktigt fräsch och ren, eftersom möjligheterna helt enkelt inte finns. Så hände givetvis det som måste hända - Peters fru kom hem tidigare än vad som egentligen var planerat och hittade sådant som det inte var meningen att hon skulle hitta.

Luktade parfym

- När hon la sig i sängen för att sova efter sin resa
- själv var jag tvungen att sticka till jobbet - och märkte att det luktade parfym om sängkläderna och sedan hittade en tom strumpbyxförpackning i soporna, ja då drog hon ju förstås slutsatsen att jag hade en älskarinna.

- Jag minns att jag sa "det inte är någon annan, det är bara jag", men hon förstod inte vad jag menade, så då hämtade jag min väska och visade: Det här är vad det handlar om, det är faktiskt bara jag, jag är transvestit.

Dygnet runt i nästan en vecka talades de vid om detta, Karin var egentligen mer upprörd över lögnen än över lögnens innehåll och över det faktum att Peter under så många år dolt detta för henne.

Bytte garderob

- Jo, mest sårad var hon nog över att jag faktiskt inte trodde att hon skulle klara av att hantera sanningen.

Tillsammans gick de igenom Peters väska, och tillsammans slängde de det mesta av innehållet.

- Karin tyckte att mycket hade fel färg eller fel stil, att det helt enkelt såg för billigt ut. Det enda jag fick behålla var ett par skor, säger Peter.- Sedan åkte vi tillsammans till en affär och valde ut nytt. Vi gick in i provhytten tillsammans, och jag provade det vi valt ut. Sen köpte vi en sådan där klädpåse och hängde in i vår garderob så att jag alltid hade tillgång till kläderna när jag ville ha dem.

Dessutom bestämde sig Karin och Peter för regler som skulle göra deras liv lättare att leva:
- det fick bara förekomma snygga, anständiga kläder i rätt storlek och färger
- allt skulle hållas rent och snyggt
- jag fick inte tvinga henne diskutera transvestism dygnet runt.

Vi gjorde vi upp ett schema som innebar att jag fick byta om till kvinna varannan söndag, men alltid bara hemma i lägenheten.

Ut i solen

Att gå omkring på gatorna i sitt kvinnliga alter ego och riskera att bli igenkänd - nej, det ville varken Karin eller Peter att han skulle göra.

Tiden gick och i maj 1998 steg SaraClaes, som Peter kallar sig som kvinna, ut i solen för allra första gången, och för inte så länge sedan - nästan på dagen tre år senare - var SaraClaes en av de transvestiter som medverkade vid riksdagsseminariet om transpersoners levnadsvillkor (se artikel här).

- För Sara handlar det inte bara om att finnas till, att kunna gå omkring på gatorna, handla kläder eller mat. Det handlar också om att få bekräftelse på att detta är OK. Att hon faktiskt får lov att finnas till.

- Att jag valde att vara med på riksdagsseminariet handlade också om det faktum att Sara behöver utrymme och måste få finnas. Det är ju en del av min personlighet och utan min kvinnliga sida är jag bara en halv människa.

Men det finns fortfarande gränser för när Sara får och inte får dyka upp. Att bli avslöjad som transvestit är inte längre något problem, så länge han inte blir igenkänd! Därför släpper han bara fram sitt alter ego hemma i lägenheten eller utanför hemstaden.

- Visst skulle Sara kunna dyka upp på jobbet, för min egen del skulle jag nog inte ha några större problem med det, men det handlar också om respekt för omgivningen. Jag tror att det skulle bli jobbigt för exempelvis mina arbetskamrater om Sara dök upp ibland och Peter ibland. Dessutom är det ju en fråga om professionalism. Sysslar man med affärsverksamhet av vilket slag det vara må, är man ju beroende av vad man har för rykte och hur konkurrenter och affärsbekanta ser på en.

Folk vet för lite

- Numera vet jag att jag inte är onormal, möjligen ovanlig, och jag vet att folk i allmänhet inte har några problem att hantera transvestiter. Dom vet fortfarande alldeles för lite om vilka vi är, men vi jobbar på det… Man vet ju att det finns män och att det finns kvinnor. Nu måste vi lära dom att det finns människor som står någonstans mitt emellan också. Som är både man och kvinna.

I dag är Sara en realitet i Peters och Karins gemensamma liv, dessutom har hon brett ut sig ordentligt och tar rejält med plats.

- Det är faktiskt min fru som fått mig att inse att jag måste ta Sara på allvar och planera in henne i mitt liv, så numera bygger jag upp öar med jämna mellanrum. Varje gång jag byter om till Sara vet jag redan när jag ska göra det nästa gång.

- Går det för långt mellan gångerna fungerar jag dåligt. Ofta märker min fru före mig att Sara pockar på, och då brukar hon säga åt mig att byta om - "så du blir människa igen".

Läsarreaktioner

Intressant att läsa om den där transvestiten
Jag blev så förvånad när jag såg att han var gift, tillhör väl dom som tror att de flesta transvestiter är homosexuella.
Undrar givetvis hur det är att vara gift med en transvestit. Jag frågade min fru vad hon skulle säga om jag berättade för henne att jag var en och hon sa att hon skulle ha lämnat mig direkt.
Karl-Erik B

Hej Kuriren!
Intressant om transvestism, och tidigare också om riksdagsseminariet.
Jag tror att det är viktigt i ett vidare samhällsperspektiv att vi får en del av våra fördomar och förutfattade meningar ställda på ända, och jag tycker det är modigt av denna "Sara" att ställa upp i en intervju.

Bra skrivet!
Edith J

Bäste chefredaktör!
Har prenumererat på Kuriren i mer än 20 år och alltid tyckt att tidningen är bra och informativ och håller en lämpligt ton.
Döm om min förvåning när jag i dag slog upp tidningen och såg en nästan helsidesbild på en transvestit - är det verkligen sådant Ni tycker är lämpligt att vi läsare får oss till livs till morgonkaffet?
Tänker ni inte alls på att det faktiskt finns barn som läser tidningen också, och att kanske inte alla föräldrar hinner se riktigt allt de läser?
Jag tycker det är skamligt, och jag förväntar mig att slippa få se sådana artiklar i framtiden.
Christer E

Hej!
Läste i tidningen om mannen som kallar sig Sara. Jag tycker det är bra att ni tar upp sådana ämnen också, mitt bland alla politiker och artiklar om de dåliga vägarna. Det är svårt att förstå hur man orkar leva sitt liv så där dubbelt, men det blir förstås en vana.
Skulle gärna vilja ha deras telefonnummer, man blir ju lite nyfiken på sådana människor. Du kan väl maila tillbaka det till mig om du tror att det är OK?
Eva S

Hej och tack för en bra artikel om transvestiter
Skulle gärna vilja komma i kontakt med den där föreningen, hittar inte tidningen där du skrev hemsidesadressen och har inte lyckats hitta den när jag sökt på internet. Kan du skicka den till mig?
Tack på förhand.
Ola G